Auschwitz-Birkenau
Hej Byggbussen!
Idag har det varit en otroligt tuff dag för oss alla, kanske den mest jobbiga och tyngsta på hela resan. Idag har en del av gruppen besökt Auschwitz Birkenau.
För att förbereda oss för resan började vi dagen lite lättsamt. Vi år frukost på ett mysigt café, handlade på den lokala marknaden och tittade på konst i galleriorna. Efter en god lunch (där Måns fick känna på svårigheterna med att skilja på symbolerna för dam och herrtoalett) mötte vi upp Michat som skulle guida oss genom lägerområdet.
Auschwitz var mer välorganiserat än Majdanek och så otroligt mycket större på alla sätt. Vi började i Auschwitz I. Vi gick genom den ingång till lägret som så många fångar redan vandrat igenom. "Arbeit macht frei". Lägret var otroligt stort och var uppbyggt av 28 tegelbaracker som var och en var ämnade för ca 1000 fångar. Målet för det här bostadsområdet var inte att de skulle bo människor här, utan de skulle förvaras i väntan på döden. Det var så organiserat och målet för lägret var så hänsynslöst grymt förutbestämt. En välorganiserad dödsfabrik. Det såg ut som ett bostadsområde, skillnaden var att det här låg en så tjock dimma av skräck och fasa att den nästan gick att ta på.
Utställningarna bestod delvis av rester och forna tillhörigheter till fångarna. Det var skor, väskor, glasögon, käppar, kammar och mycket mer. Det fanns en stor glasmonter fylld med människohår som klippts av från de döda kropparna i gaskamrarna. Sammanlagt hittade man sju ton människohår varav två ton var med på utställningen. Alla saker, tillhörigheter och efterlämningar var i så stor mängd att det blev fruktansvärt starkt och verkligt.
Vi fick se den berömda dödsväggen, väggen där dödsdömda fångar blev avrättade. Där hade besökare lagt blommor och tänt gravljus. Att ha någonstans att lägga blommor för att hedra alla människor som dödats kändes rätt. Det var vackert och så fruktansvärt sorgligt.
Vi gick in i block 11 som fungerade som ett tortyrfängelse där fångar som på något sätt misstänktes för motstånd mot det tredje riket hölls fångna. Problemet för fångarna var att i princip allt kunde betecknas som motstånd. Att gömma mat, trösta eller stödja andra fångar socialt, förstöra redskap eller kanske att arbeta lite för långsamt.
När vi besökte sjukhuset så berättade guiden om fångarna som tvingades besöka det. Sjukhuset var inte en plats som innebar tillfrisknad. Sjukhuset var en plats som innebar en direkt dödsdom, dvs man blev helt enkelt avrättad på plats. Man var inte längre arbetsduglig och tjänade därför inte heller något syfte.
I en korridor var väggarna täckta av bilder tagna på nyanlända lägerfångar. Det var både kvinnor och män och på bilderna stod både ankomstdatum och dödsdatum. Det skiljde i regel bara en ytterst kort tid mellan dessa datum. Vissa fångar överlevde endast ett par dagar, andra flera månader. De som vid ankomsten direkt togs till gasning vid selektionerna dokumenterades aldrig och allt spår på att de någonsin hade befunnit sig på platsen var borta efter bara några timmar. De varken fotograferades eller listades. De var allt för många.
När kvällningen överraskade oss och mörkret trädde in åkte vi till Auschwitz II, Birkenau. Vi såg den kända inträdesporten där tågtransporter med fångar kördes ända in i lägret, den så kallade dödsporten. I Birkenau fanns det trehundrade baracker som ursprungligen var byggda som mobila stall för ca 50 hästar i militärt syfte. Under förintelsen flyttades de till lägerområdet för att bli "hem" för mer än 200 fångar per barack. Det hade blivit ordentligt mörkt och det ända som var upplyst var vakttornen, det dubbla taggtrådsstängslet och inträdesporten. Det i kombination med avlägset hundskall och vår ångande andedräkt i kylan skapade en spöklik stämning. Det var inte svårt att föreställa sig hur det hade varit att leva här. När vi lämnade lägerområdet för att återvända till Krakow och verkligheten kändes det på något sätt som att vi lämnade alla fångarna kvar. Det kändes som om de fortfarande låg och sov i barackerna.
Det sista stoppet var på perrongen utanför lägret dit tåg med kvinnor, barn och män, gamla, svaga och sjuka anlände för att forsla dem till lägerområdet, eller i vissa fall direkt till gaskamrarna. Det var på denna perrong familjer separerades och för sista gången såg varandra för att alla gå sina öden till mötes.
Det var så mycket intryck och så mycket som var svårt att förstå denna dag. Vi kommer aldrig att förstå hur offren kände, inte heller förstå hur soldaterna kände. Vi kommer aldrig att förstå vad som utspelade sig i Auschwitz Birkenau. På samma sätt kommer vi inte kunna få er att förstå hur vi kände. Hur allting uppfattas är högst individuellt och det går inte att generalisera. Det vi upplevde var stor sorg, ånger, smärta, ondska, skam och extrem tyngd.
Idag har det varit en otroligt tuff dag för oss alla, kanske den mest jobbiga och tyngsta på hela resan. Idag har en del av gruppen besökt Auschwitz Birkenau.
För att förbereda oss för resan började vi dagen lite lättsamt. Vi år frukost på ett mysigt café, handlade på den lokala marknaden och tittade på konst i galleriorna. Efter en god lunch (där Måns fick känna på svårigheterna med att skilja på symbolerna för dam och herrtoalett) mötte vi upp Michat som skulle guida oss genom lägerområdet.
Auschwitz var mer välorganiserat än Majdanek och så otroligt mycket större på alla sätt. Vi började i Auschwitz I. Vi gick genom den ingång till lägret som så många fångar redan vandrat igenom. "Arbeit macht frei". Lägret var otroligt stort och var uppbyggt av 28 tegelbaracker som var och en var ämnade för ca 1000 fångar. Målet för det här bostadsområdet var inte att de skulle bo människor här, utan de skulle förvaras i väntan på döden. Det var så organiserat och målet för lägret var så hänsynslöst grymt förutbestämt. En välorganiserad dödsfabrik. Det såg ut som ett bostadsområde, skillnaden var att det här låg en så tjock dimma av skräck och fasa att den nästan gick att ta på.
Utställningarna bestod delvis av rester och forna tillhörigheter till fångarna. Det var skor, väskor, glasögon, käppar, kammar och mycket mer. Det fanns en stor glasmonter fylld med människohår som klippts av från de döda kropparna i gaskamrarna. Sammanlagt hittade man sju ton människohår varav två ton var med på utställningen. Alla saker, tillhörigheter och efterlämningar var i så stor mängd att det blev fruktansvärt starkt och verkligt.
Vi fick se den berömda dödsväggen, väggen där dödsdömda fångar blev avrättade. Där hade besökare lagt blommor och tänt gravljus. Att ha någonstans att lägga blommor för att hedra alla människor som dödats kändes rätt. Det var vackert och så fruktansvärt sorgligt.
Vi gick in i block 11 som fungerade som ett tortyrfängelse där fångar som på något sätt misstänktes för motstånd mot det tredje riket hölls fångna. Problemet för fångarna var att i princip allt kunde betecknas som motstånd. Att gömma mat, trösta eller stödja andra fångar socialt, förstöra redskap eller kanske att arbeta lite för långsamt.
När vi besökte sjukhuset så berättade guiden om fångarna som tvingades besöka det. Sjukhuset var inte en plats som innebar tillfrisknad. Sjukhuset var en plats som innebar en direkt dödsdom, dvs man blev helt enkelt avrättad på plats. Man var inte längre arbetsduglig och tjänade därför inte heller något syfte.
I en korridor var väggarna täckta av bilder tagna på nyanlända lägerfångar. Det var både kvinnor och män och på bilderna stod både ankomstdatum och dödsdatum. Det skiljde i regel bara en ytterst kort tid mellan dessa datum. Vissa fångar överlevde endast ett par dagar, andra flera månader. De som vid ankomsten direkt togs till gasning vid selektionerna dokumenterades aldrig och allt spår på att de någonsin hade befunnit sig på platsen var borta efter bara några timmar. De varken fotograferades eller listades. De var allt för många.
När kvällningen överraskade oss och mörkret trädde in åkte vi till Auschwitz II, Birkenau. Vi såg den kända inträdesporten där tågtransporter med fångar kördes ända in i lägret, den så kallade dödsporten. I Birkenau fanns det trehundrade baracker som ursprungligen var byggda som mobila stall för ca 50 hästar i militärt syfte. Under förintelsen flyttades de till lägerområdet för att bli "hem" för mer än 200 fångar per barack. Det hade blivit ordentligt mörkt och det ända som var upplyst var vakttornen, det dubbla taggtrådsstängslet och inträdesporten. Det i kombination med avlägset hundskall och vår ångande andedräkt i kylan skapade en spöklik stämning. Det var inte svårt att föreställa sig hur det hade varit att leva här. När vi lämnade lägerområdet för att återvända till Krakow och verkligheten kändes det på något sätt som att vi lämnade alla fångarna kvar. Det kändes som om de fortfarande låg och sov i barackerna.
Det sista stoppet var på perrongen utanför lägret dit tåg med kvinnor, barn och män, gamla, svaga och sjuka anlände för att forsla dem till lägerområdet, eller i vissa fall direkt till gaskamrarna. Det var på denna perrong familjer separerades och för sista gången såg varandra för att alla gå sina öden till mötes.
Det var så mycket intryck och så mycket som var svårt att förstå denna dag. Vi kommer aldrig att förstå hur offren kände, inte heller förstå hur soldaterna kände. Vi kommer aldrig att förstå vad som utspelade sig i Auschwitz Birkenau. På samma sätt kommer vi inte kunna få er att förstå hur vi kände. Hur allting uppfattas är högst individuellt och det går inte att generalisera. Det vi upplevde var stor sorg, ånger, smärta, ondska, skam och extrem tyngd.
Kommentarer
Trackback
